Ordre de l’Arc
et du Carquois


Pilbågen och Kogrets Orden grundades av den tolvårige kronprins Gustaf (III). Litteraturvetaren Marie-Christine Skuncke fördjupar här kunskaperna om ordensväsendet som en pedagogisk tanke under 1700-talet.

Instiftandet av Pilbågens och Kogrets Orden på våren 1758 var en snilleblixt från riksrådet och guvernören Carl Fredrik Scheffers sida. Prins Gustaf hyste av naturliga skäl en stark motvilja mot lärarnas politikundervisning men brann av intresse för teater och ceremonier. Nu skapade guvernören en orden där barnet blev både huvudperson - stormästare - och regissör - han reglerade i detalj kostymer och ceremonier -, men där han bibringades sunda enväldesfientliga principer.


Prins Gustaf vid sju års ålder, statyett i terrakotta av Jacques Philippe Bou- chardon. 
Nordiska Museet
Carl Fredrik Scheffer, 
kronprinsens guvernör 1756-1762. 
Pastell av Gustaf Lundberg
Scheffer, ledande frimurare och sedan 1753 serafimerriddare, var bättre bevandrad i ordensväsendet än de flesta. För kronprinsen var detta ingen okänd värld. Genom sin börd tillhörde han de tre kungliga ordnar som grundats tio år tidigare, 1748. Serafimerordens blå band bär han ofta på porträtten. På ordensdagen den 28 april 1758 - strax efter att hans eget lilla sällskap instiftats - stod han enligt prinsens kavaljer, Fredrik Sparre i femton minuter i ett öppet förnster för att se riddarnas procession över borggården. I Ordre de l’Arc et du Carquois (språket var naturligtvis franska) ingick förutom prinsen och Scheffer även informatorn Samuel Klingenstierna, Gustafs fyra kavaljerer och prins Fredrik Adolfs kavaljer, Gustaf Philip Creutz. Det blev ett kortlivat företag, som dock avsatte en rad texter: stadgar i flera versioner, ceremonimästarens instruktion, ett tal av prinsen över Gustaf Adolf, etc.
Stadgarna, berättar Sparre, orsakade en konflikt mellan barnet och guvernören. Tolvåringen författade en första version, manuskriptet av kavaljeren Gustaf Fredrik Gyllenborgs hand. Stadgarna för de kungliga ordnarna torde ha tjänat som mönster, både vad gäller den allmänna uppläggningen och vissa detaljer, till exempel "ämbetsmännens" titlar: kansler (Klingenstierna),

Gustaf med Guds nåde [...] Beaktande av alla människor är jämlika av naturen,även om somligare är rikare än andra, bör de inte glömma de plikter som de har gentemot varandra, och de rika människorna bör följaktligen av hela sin förmåga hjälpa dem som lever i fattigdom och armod. Det är också mitt första skäl att instifta denna orden. Politik och folkrätt är en stats säkraste stöd, och de som utgör det civila samhället bör alltså i grunden behärska denna vetenskap. De medborgare som inte känner denna är därför ovärdiga att bära detta namn. Mitt andra skäl för att instifta denna orden är alltså att odla dessa vetenskaper. Kroppens skönaste prydnad är skicklighet. Jag instiftar alltså denna orden för att utöva kroppens vighet och smidighet.

[F 413, Uppsala universitetsbibliotek]

Samuel Klingenstjerna, kron- prinsens  informator. 
Lavyr av Jean Eric Rehn 1747
 

Pilkogrets orden hade med andra ord ett tredubbelt syfte: välgörenhet (liksom Serafimerorden), studier i politik och folkrätt, samt kroppsövningar (bågskytte). Satsen "alla människor är jämlika av naturen" bör inte förleda oss att betrakta prinsen som revolutionär. Ända sedan medeltiden hävdade naturrättens företrädare människors naturliga jämlikhet inför Gud; ovanpå denna grundläggande jämlikhet har människorna genom avtal infört sociala olikheter. Det intressanta är här bruket av termen "medborgare", "citoyen". Ett samhälle bestående av medborgare med solida kunskaper i politik och folkrätt - det är ett ideal i samkland med en Burla-maquis teorier, men diametralt motsatt drottning Lovisa Ulricas syn. I stadgarnas nionde paragraf upprepas att

Riddarna är skyldiga att ägna sig åt politik och folkrätt, för att göra sig värdiga namnet Medborgare«

Trots dessa ståtliga uttalanden visade Gustaf oroväckande enväldestendenser när det gällde att fastställa hans maktbefogenheter inom orden. Han tilldelar sig själv titeln "suverän" herre och stormästare - ett epitet som dierkt för tanken till det förhatliga ordet suveränitet, envälde. Han förbehåller sig rätten att ensam utnämna nya ledamöter, m.m. (Just utnämningsärenden var en känslig punkt i relationen mellan kung Adolf Fredrik och rådet.) Givetvis måste Scheffer reagera. I Gustafs text är är adjektivet "suverän" flera gånger struket (§1, 2, 21, 28). Scheffer själv skrev om hela aktstycket, trots prinsens protester. Han begränsade Stormästarens befogenheter, tvingade honom till en maktdelning med ordenskapitlet. samtidigt ersattes barnets lite valhänta formuleringar av en vuxens mogna stil, så i detta utdrag ur ingressen:

Beaktande att alla människor är jämlika av naturen, vilken skillnad det än må finnas dem emellan på grund av stånd eller förmåga, har jag trott mig ständigt böra föreställa mig och minnas, vad den av lyckan gynnade människan är skyldigsin nödlidande och olycklig nästa.

(K 48, Riksarkivet, Sparre 1.6.1758)

 

Ceremonimästarens instruktion tycks inte ha mött något motstånd. I manuskriptet har befattningshavaren Gyllenborg, Gustaf själv och Sparre medverkat. Här har prinsen haft roligt! Först klädseln och ordenstecknen:
en dräkt av svart sammet med en jacka av röd sammet. Ett koger om höger axel, fästat med ett gult band[…] (§1).
Dubbningen av nya riddare beskrivs givetvis i detalj. Intressantast ur vår synpunkt är dock de ceremonier som iakttages vid politiska diskussioner.


(§6). Ledamöterna tågar in: ceremonimästaren går i spetsen, så riddarna två och två, följda av sekreteraren, som på ett hyende bär

handlingar till ämnet som skall debatteras, kan- slern, som likaledes på ett hyende bär "Le Droit Politique,
och sist stormästaren själv. Under diskussionen sitter två motståndare vid var- sitt bord på en estrad. Ordförande är en »domare«, som har framför sig "Le Droit Politique". Vad är nu denna "Le Droit Politique", som bärs in på ett hyende och som tydligen tjänar som ett rättesnöre för debatten? Ett rimligt antagande är att der rör sig om prinsens lärobok, Burlamaquis "Principes du droit politique", som just avhandlar politiken (del I) och folkrätten (del II). Om så är fallet - vilken triumf för Scheffer! I sin beskrivning använder Gustaf juridiska termer: "den som skall döma mellan de båda parterna", "domen". Tillställningen påminner även om disputationerna vid universiteten, där respondent och opponent drabbade samman under ledning av en preses.
Bland ordens syften nämns inte vältaligheten, men den spelade en viktig roll såväl vid dubbningsceremonierna, där stormästaren skulle hålla tal, som vid de politiska diskussionerna, där de båda motståndarna sökte övertyga en domare. Orden instiftatdes den 18 april. Redan den 30 april var det dags för den förstadebatten, »huruvida K. Gustaf Adolph hade rättighet eller ej att börja Tyska Kriget« (ett folkrättsligt problem). Ämnet var väl valt. Prinsens store förfader var, tillsammans med Henrik IV, en av de gestalter som bäst kunde väcka hans entusiasm. Och Sveriges deltagande i trettioåriga kriget hade fått förnyad aktualitet då Sverige, året innan, 1757, gått in i kriget mot Preussen som medgarant för Westfaliska freden. Det låg nära till hands att dra en parallell mellan situationen 1630 och dagensläge.

Till valet av ämne bidrog kanske Scheffers minnen från ett sammanträde i rådet 1 maj 1757. Man överlade om Sverige skulle ge sig in i kriget. Diskussionen varkaotisk. Kanslipresidenten Höpken erbjöd sig då att skriftligen ställa till argumenten för och emot, rationes pro et contra, och:

»föllja dervid den methoden at delibrera, som uti Rådet under rikscantzleren Oxenstiernas tid var vedertagen«.

Så skedde också. När rådet 1629 stod inför beslutet att gå in i tyska kriget, hade Gustaf Adolf och Skytte systematiskt argumenterat pro et contra. Vid debatten den 30 april 1758 var det kronprinsen som försvarade Gustaf Adolf, medan motståndaren Gyllenborg förde kejsarens talan. Gustaf, berättar Sparre, var utom sig av glädje under hela sammanträdet. Sitt tal hade han själv skrivit med vacker handstil, utom ett parti som han dikterat för Klingenstierna. Som källa använde han ett manifest, som publicerades 1630 på order av Gustaf Adolf för att rättfärdiga kriget - en ren propagandaskrift. Sparre fick i största hast översätta en en tysk version till franska. I manifestet radas anklagelser mot kejsaren upp: han har gång på gång brutit mot folkrätten. Slutsatsen blir att den svenske kungen, trots alla sina ansträngningar för att bevara freden, inte hade någon annan utväg än att förklara krig.

I sitt tal framstår Gustaf som en entusiastisk men ännu tafatt försvarsadvokat. Att han inte känner till retorikhandböckernas mall för domstolstal spelar kanske roll. Värre är att dispositionen är rörig och franskan stundtals obegriplig, om man inte läst Sparres översättning av manifestet. Efter ett exordium (inledning) på en mening börjar ha räkna upp kejsarens oförrätter mot Gustaf Adolf, och han utskiljer »tre huvudskäl« (snarare fyra eller fem!) till den svenska krigsförklaringen: »avtalsbrotten och kränkningarna av [kungens] person«, stödet till Sveriges allierade, samt försvaret för hans »förtryckta religion« och återupprättandet av »Kejsardömets lagar«. Så nämner prinsen att Gustaf Adolf även hade »många andra skäl«, som presenteras i hans manifest. Han försöker nu sammanfatta aktstycket, varvid han delvis upprepar vad han tidigare sagt. Som avslutning avbryter han sig tvärt och meddelar att manifestet nu skall läsas uppi sin helhet. Det ligger kanske något i Sparres kommentar att han arbetar för fort, men det var sannerligen ingen lätt uppgift för en tolvåring.

Gyllenborgs försvarstal för kejsaren är tyvärr inte bevarat. Kavaljeren med sin vana vid akademiska drabbningar var en tuff motståndare (Han hade till exempel själv som »rector illustris« presiderat vid sin egen disputation.) Prinsen, säger Sparre, var »bestört« över alla invändningar och »uppeldad«. Lärarnas kommentarer gällde argumentens samstämmighet med den historiska sanningen. Såväl Gustaf som Gyllenborg hade kommit med tveksamma påståenden, om förhållandet mellan kejsaren och Sigismund exempelvis. »Domen« mellan motståndarna uppsköts till nästa sammansträde, då man hunnit kontrollera »sjelfwa originala Documenterne«. Scheffer varnade sin elev för att:

»stödja sina meningar, på förnuftets blotta slutsatzer«,

om inte dessa överensstämde med fakta. Ett nyttigt råd till prinsen, alltid snar att bygga slott i luften!

Pilbågens och Kogrets Orden torde ha fortsatt till maj eller juni 1758. Sparre var då ledig men återger vad han hört av Barck. När prins Fredric skulle intas i sällskapet fick drottningen för första gången höra talas om verksamheten (kanske skvallrade älsklingssonen?). Reaktionen lät inte vänta på sig. Kungaparet befallde omedelbart att orden, "ett oanständigt narry", skulle avskaffas.

 

Drottning Lovisa Ulrika
Pastell av Gustaf Lundberg
Kung Adolf Fredrik.
Pastell av Gustaf Lundberg

Med sorg i hjärtat tvingades Gustaf lämna ifrån sig ordenstecknen. Med tanke på företagets politiska tendens var denna upplösning inte förvånande. Det är snarare märkligt att saken så länge kunde förbli hemlig. Hur som helst fick kronprinsen några månaders intensiv övning i vältalighet, politik och historia.

 


Marie Christine Skuncke